En evighetsmaskin: Kommer snart?
Är drömmen om en evighetsmaskin med och formar våra klimatbeslut?
Tänk dig en maskin som aldrig slutar fungera—en evighetsmaskin, eller evighetsmaskinen, som kan generera energi utan någon yttre källa. Idén har fascinerat människor i århundraden, men fysikens lagar säger att det är omöjligt. Ändå lever tanken vidare som en metafor, inte bara för tekniska drömmar utan också för hur vi ibland föreställer oss framtiden. I klimatstyrning och skogspolitik syns denna metafor i "perpetuella" tidsramar, där skogar och teknologier antas fungera i eviga cykler av produktivitet och hållbarhet. Precis som fysikens evighetsmaskin, bygger dessa ramverk på orealistiska antaganden—att resurser är oändliga och att framtiden kan förutsägas och kontrolleras.
Problemet med eviga framtider: Att ompröva tiden i klimatomställningar
När vi tänker på att lösa klimatkrisen är tid alltid en avgörande faktor. Från den akuta nödvändigheten av att minska utsläpp idag till den långsamma processen att återställa ekosystem handlar klimatåtgärder fundamentalt om att hantera omställningar över tid. Men vad händer när våra verktyg för att föreställa framtiden—som miljötillstånd och scenarier—låser oss i "eviga" tidsramar? Istället för att främja anpassningsförmåga och flexibilitet skapar dessa verktyg ofta en falsk känsla av stabilitet och bortser från de dynamiska och ändliga verkligheter som präglar övergången till en mer hållbar värld.
I vår forskning har vi undersökt problematiken med perpetuella tidsramar i två centrala områden av klimatstyrning: miljötillstånd för fossila drivmedel och biodrivmedel och klimat-skogsscenarier i Sverige. Båda fallen avslöjar hur "eviga" eller "perpetuella" tankesätt kan hämma den flexibilitet som krävs för att hantera komplexiteten i klimatomställningar.
Problemet med eviga miljötillstånd
Miljötillstånd är avgörande för att reglera industriell verksamhet och säkerställa att utsläpp kontrolleras och miljöpåverkan minimeras. Men i många länder utfärdas tillstånd utan tidsbegränsning, vilket ger industrier i praktiken eviga rättigheter att förorena. Denna praxis, ursprungligen utformad för industrier som ansågs permanenta delar av ekonomin, ifrågasätts alltmer i klimatkrisens kontext.
Ta till exempel tillstånd för infrastruktur för biodrivmedel. Även om dessa bränslen ses som avgörande för att fasa ut fossila bränslen, släpper de fortfarande ut växthusgaser. Om tillstånd för sådana projekt utfärdas på obestämd tid kan de låsa fast utsläpp under decennier, vilket undergräver själva omställningen de är avsedda att stödja. Långdragna förhandlingar om tillståndens längd belyser spänningen mellan att ge industrier stabilitet för att investera i lågutsläppsteknik och behovet av att snabbt minska utsläppen för att nå klimatmålen. Eviga tillstånd riskerar att frysa nuet och prioritera industriell kontinuitet över ekologisk brådska och teknologisk utveckling.
Perpetuella skogsscenarier
Det andra fallet handlar om scenarier, ett verktyg som ofta används för att föreställa möjliga framtider och vägleda långsiktig planering. I svensk skogsförvaltning har scenarier använts för att positionera skogsbruket som en evig lösning för klimatåtgärder och framhäva de långsiktiga fördelarna med substitutions- och kolinlagringseffekter där träprodukter ersätter fossila material.
Problemet ligger i hur dessa scenarier ramas in. Genom att projicera skogsbruket in i en evig framtid förutsätter de oändliga cykler av avverkning, återväxt och kolinlagring, vilket bortser från osäkerheter som klimatpåverkan, biodiversitetsförlust och sociala förändringar. Denna perpetuella inramning skapar en berättelse där skogar föreställs som stabila, förutsägbara system, frånkopplade de röriga, oförutsägbara realiteterna hos ekosystem och mänskliga samhällen. Även om sådana scenarier ger beslutsfattare en känsla av kontroll riskerar de att marginalisera alternativa framtider—som de som prioriterar bevarande eller adaptiv förvaltning—som bättre skulle kunna hantera klimat- och biodiversitetskriserna.
Varför eviga tidsramar är problematiska
Eviga tillstånd och perpetuella scenarier delar en gemensam brist: de synkroniserar mänskliga tidslinjer med ekologiska system på sätt som ignorerar de ändliga och förkroppsligade aspekterna av ekologiska processer. Skogar, till exempel, växer inte i perfekta cykler, och utsläppsminskningar följer inte en linjär bana. Klimatförändringar påminner oss om att naturliga system opererar på komplexa och relationella tidslinjer, där störningar kan få kedjeeffekter.
Tidsforskare varnar för farorna med universella, linjära tidsramar och argumenterar för att de marginaliserar relationella och multi-species perspektiv. Perpetuellt tänkande är kopplat till en teknokratisk vision av hållbarhet som prioriterar stabilitet och förutsägbarhet men misslyckas med att ta hänsyn till de förändringar och osäkerheter som präglar klimatomställningar.
Att omforma tiden för omställning
Om eviga tidsramar är problemet, vad är alternativet? Svaret ligger i att omfamna "omställningstid"—ett dynamiskt och relationellt förhållningssätt till att hantera samspelet mellan snabba och långsamma förändringar i klimatåtgärder. Omställningstid erkänner att vissa processer, som att fasa ut fossila bränslen, kräver omedelbara åtgärder, medan andra, som att återställa ekosystem, sträcker sig över decennier eller århundraden.
När det gäller tillstånd innebär detta att överge eviga beviljanden och anta adaptiva ramverk. Till exempel skulle tillstånd kunna innehålla tidsbegränsningar med inbyggda översyner för att säkerställa att utsläppsmål och tekniska framsteg regelbundet utvärderas. På samma sätt bör scenarier inkludera relationella temporaliteter som erkänner ekosystemens och samhällenas oförutsägbarhet och sårbarhet. Istället för att projicera perpetuell stabilitet kan de modellera olika framtider, inklusive sådana där omställningar är röriga och icke-linjära.
Vad står på spel i omställningstider?
Eviga tillstånd och perpetuella scenarier är mer än tekniska problem; de speglar djupt rotade antaganden om tid, makt och framsteg. Vem gynnas av en framtid som ser ut precis som nuet, utdragen i det oändliga? Ofta är det industrier och system som redan är fast förankrade i status quo. Samtidigt marginaliseras de som drabbas hårdast av klimatförändringar—marginaliserade samhällen, mer-än-mänskliga arter och framtida generationer—i dessa visioner av perpetuell stabilitet.
Genom att kritiskt granska hur vi tänker på tid inom klimatstyrning kan vi börja föreställa oss framtider som inte bara är hållbara utan också rättvisa och inkluderande. Omställningstid erbjuder ett ramverk för detta, som utmanar oss att balansera nuets brådska med framtidens osäkerheter och att erkänna gränserna för perpetuellt tänkande i en värld som är allt annat än statisk.