Med tiden har folkhemmet förändrats. På 1990-talet blev det föremål för debatt, där en del såg det som en symbol för rättvisa och lika rättigheter, medan andra pekade på dess mörka sidor, som tvångssteriliseringar och exkluderande invandringspolitik. Det grå folkhemmet är en bild som lyfter fram både de positiva och problematiska sidorna av folkhemmet – ett hem som gav trygghet för många, men samtidigt bidrog till kontroll och utestängning av andra (Andersson 2009).
På 1990-talet introducerade statsminister Göran Persson idén om det gröna folkhemmet. Han ville koppla folkhemmets ideal om rättvisa och gemenskap till hållbarhet och miljöansvar. Målet var att göra Sverige till en global ledare för miljöarbete, men samtidigt balansera ekonomiska intressen.
Nu växer idén om det fossilfria folkhemmet fram. Sverige vill bli världens första välfärdsnation utan fossila bränslen. Visionen handlar om att ställa om energi, transporter och industrier för att minska klimatpåverkan – samtidigt som alla ska känna sig inkluderade. Men det är inte en lätt väg. Den svenska modellen utmanas. Sveriges prioritering av inhemska industrier som intensivt skogsbruk, bioenergi och biodrivmedel står ofta i konflikt med strängare EU-kriterier eller miljöaktivisters synpunkter (Magnusdottir & Widengård, 2024).
Dessa spänningar illustrerar de varierande "gröna nyanserna" inom folkhemmet, som speglar både ekomoderna och radikala ambitioner. Stigande bränsle- och elpriser har också skapat frustration, särskilt på landsbygden, där klimatåtgärder ibland ses som orättvisa. Den styrande högeralliansen har positionerat sig som försvarare av folkets intressen och lovat kraftiga sänkningar av bränslepriserna samt motsatt sig inblandningskrav för biodrivmedel, som de menar oproportionerligt belastar vanliga människor. Den skiftande politiska röda linjen – där etablerade partier anpassar sig till högerpopulistiska narrativ – belyser det fossilfria folkhemmets skörhet. Det fossilfria folkhemmet positionerar Sverige som en pionjär inom klimatarbetet, men står inför utmaningar från en nationalistisk omtolkning av folkhemmet, som lutar mot klimatförnekelse (Volwes et al., 2024). Detta har lett till försvagning eller fördröjning av Sveriges klimatåtgärder. Kritiker varnar för att dessa beslut riskerar att underminera Sveriges omställning till en fossilfri välfärdsnation, då kortsiktiga politiska vinster prioriteras framför systemförändring.
Folkhemmets utveckling – från rött till grått, grönt, blått och brunt – återspeglar fragmenteringen i Sveriges politiska och kulturella landskap. Det gröna folkhemmet strävar efter att integrera hållbarhet i välfärdsvisionen, medan det grå folkhemmet belyser kompromisserna och exkluderingarna i Sveriges välfärdshistoria. Tillsammans visar dessa olika versioner av folkhemmet på de motstridiga krafter som formar det fossilfria Sverige. De ambitioner om klimat, hållbarhet och rättvisa som ligger i idéer som det gröna och fossilfria folkhemmet är sammanflätade med komplexa frågor om inkludering, rättvisa och nationell identitet. Vad det fossilfria folkhemmet egentligen innebär är dock oklart. Är det en vision om verklig förändring, där klimatansvar leder till en mer rättvis och hållbar värld? Eller riskerar det att bli ett politiskt slagord som bevarar gamla strukturer och intressen snarare än att utmana dem? Vid denna korsväg står folkhemmet som en symbol för Sveriges möjligheter att leda vägen mot en hållbar framtid – men också för de osäkerheter och sårbarheter som hotar att underminera detta mål.